Vilsen Liten Robot
gå vilse, hitta rätt
“Maria Kirimi tells me she’s been locked out of her flat with all her things inside since 29 July; the family are crowded at her mother’s now, seven people surviving on €400 a month. “We’re the living dead,” she says. Isn’t she troubled by Golden Dawn’s violence? “The boys in the black shirts are the only ones I’m not scared of. I feel they’ll protect me.” I ask her mother, old enough to remember the junta, what she thinks of their far-right views. “I heard Michaloliakos say on TV that their sign isn’t Hitler’s sign but a patriotic one,” she says, and then looks down at her feet. “It does upset me a bit. But I haven’t heard of anyone else giving out food.””—
Fear and loathing in Athens: the rise of Golden Dawn and the far right | World news | The Guardian
Jag mötte Olle
Efter en närmare undersökning verkar året för mitt enda besök på Vattenfestivalen i Stockholm har varit 1998. Och Weeping Willows var inte alls en del av Okej-dagen, som jag haft för mig i alla år. Det betyder att jag såg en helt vanlig spelning med dom. Omskakande.
Och jag mötte Olle Ljungström på en bro, antagligen Strömbron, den delen som ligger nära slottet. Minns inte om det var en ren slump, eller om han stod där för att signera, eller sålde sina prylar, eller hälsade på en vän, eller någonting helt annat. Men där stod han.
Det stora kalaset var skivan med vilken jag både upptäckte och föll för Olle, och det här berättade jag för honom. Berättade hur mycket den betydde för mig. Han verkade uppriktigt rörd och skrev sin autograf i ett block jag hade med mig.
Handstilen var otydlig, som sig bör, och jag kunde inte fullt ut tyda vad det stod förrän på bussen hem, en eller två dagar senare.
“Tack för ditt stöd i en underlig tid.”
Det var fint.
(med viss reservation för ordet underlig, kan ha varit en synonym, femton år är trots allt en lång tid)
a bright wall in a dark room.: Sight & Sound List #9: The Passion of Joan of Arc (1928)
by Edward Montgomery
Chances are, you have not seen this film. Please, please, please try to change that.
Första gången jag såg The Passion of Joan of Arc (svensk titel En kvinnas martyrium) var under filmvetenskapen och jag tyckte inte om den. Alls. Långtråkig, pretantiös, antagligen obegriplig. Men framför allt tråkig. Ändå beslöt jag mig för att se om den några år senare, då på DVD, och fick en helt annan uppfattning. Helt annan.
Väldigt stark, väldigt välgjord, väldigt välspelad, och väldigt, väldigt bra. Ett unikt avtryck i filmhistorien. Och bäst av allt?
After completion, the original film was lost to a warehouse fire, re-cut and created again from secondary shots—this version lost once more in yet another fire. Thought lost for almost forty years, the original cut would resurface almost fifty years later in the closet of a forgotten mental asylum in Scandinavia.
Mentalsjukhus, alltså. Bara en sån sak.
The Somebody/Star Wars That I Used To Know
Okej, så jag hade hört Somebody That I Used To Know, med Gotye och Kimbra, och tyckte väl den var rätt skön. Helt okej. Jag gillade den. Inte mycket mer än så. Men det förändrades när jag såg musikvideon. Videon är, i all sin enkelhet, oerhört tilltalande.
Från stop motion-målandet, över vägg och på kroppar, till Gotyes uttrycksfulla ögon, hans artikulerande mun, och hur Kimbra med full känsla agerar ut varje ord, varje ton, hon sjunger. Videon fick mig att falla ganska hårt för låten.
Fast det är inte därför jag skriver det här. Jag skriver det här för idag fick jag för mig att visa videon för en kollega som fick för sig att klicka på en av de relaterade videolänkarna, denna parodi som visade sig vara rent av löjligt genial.
Måhända att jag köper riktigt all kritik, eller åtminstone saknar starka åsikter om mycket av det, jag är ju inte ens mycket av ett Star Wars-fan, men det här är välgjort, det är träffande, det är snyggt, det låter bra, och det är roligt. Jävligt roligt.
Korta små möten
Något av det bästa jag vet med att leva i Stockholm, med att vara här, är möten med människor, korta möten på gatan, vare sig det är en medelålders kvinna som frågar efter vägen till en restaurang jag endast känner till namn och inte plats, eller den yngre mannen som verkar befinna sig en bit utanför samhället och vill veta var han kan sälja de gamla mynt och frimärken som han samlat på sig under många år. Jag försöker hjälpa så gott jag kan, föreslår att han letat upp ett antikvariat, men han tänker börja med pantbanken tvärs över gatan. Över Götgatan. Han tackar och tar min hand, och innan han har börjat bege sig när han vänder sig om och tvärsäkert säkert säger, inte frågar, att jag är gitarrist. Jag nekar förstås, han rycker på axlarna och ser glad ut ändå.
På fiket jag sitter på nu får jag mitt kaffe av en barista som verkar frånvarande och ointresserad, kanske mest stressad, och nästan rycker till av förvåning när jag säger tack med ett leende.
Allt detta inom tjugo minuter, idag och nyss, korta små möten, jag älskar dom.
"Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg."
"And I have found both freedom and safety in my madness; the freedom of loneliness and the safety from being understood, for those who understand us enslave something in us."
Innan jag såg att det stod “fall tour dates” hann jag läsa “fail tour dates”, och nu tänker jag på hur häftigt det vore att åka Sverige runt med det uttalade syftet att misslyckas. Exakt hur det skulle gå till är fortfarande uppe för diskussion (idén är trots allt blott minuter gammal) men eftersom jag är ganska duktig på att misslyckas i vanliga livet borde inte en utökad turné vara något större problem.
Eller så går allt skitbra och då har jag misslyckats med att misslyckas, med andra ord vinner jag hur jag än förlorar.
Bara en tanke.
Om
Alltså, jag vet väl inte vad jag håller på med här men det löser sig nog till slut.
Från Flickr
Jag gillar
-
-
“you say what” made by Tapio Mömmö
-
Alexey Menschikov is an...
-
Gif animation (Coffee by Steffen Lyhne)
-
Indiana Jones Mystery Package
We don’t really...
Theme created by 
