Idag, eller möjligtvis igår, gjorde jag någonting som fick mig tänka, att jag skulle få ont i armen.
Nu har jag ont i armen men har glömt vad det var jag inte borde ha gjort.
Idag, eller möjligtvis igår, gjorde jag någonting som fick mig tänka, att jag skulle få ont i armen.
Nu har jag ont i armen men har glömt vad det var jag inte borde ha gjort.
Jag har fått det där mottot i huvudet nu, kan inte skaka av mig. Det känns som något värt att leva fullt ut för.
Det behöver inte ens vara storslagna äventyrshistorier.
Det är en underlig sak, det här. Livet.
Jag vill klä ut mig till någonting. Jag vet inte vad eller varför, men någonting. Det vore kul.
Jag har upptäckt smoothien. Jag har prövat ett par köpta på flaska i butik men en billig mixer på rea senare och jag har upptäckt hur mycket godare en hemmagjord kan vara, bara på första trevande försöket. I feel an addiction coming on.
Jag behöver köpa bröd.
Jag är lite sugen på kaffe i en pappmugg.
Jag tror det snart är dags att kombinera dessa två i en snygg lösning, att samtidig lyckas ta mig ut från det här med att sitta inne hela dagen.
Jag lyssnar just nu på Anna Stadling och Idde Schultz som sjunger Vägar hem. Den är snart slut.
Midnatt råder, tyst det är i huset. Nej, det är snart två och såväl surret från TV:n som knapprandet på tangentbordet och vad jag antar är susande i rör någonstans fyller vad som på sin höjd är en illusion av tystnad. Där åkte precis en bil förbi utanför och dödade brutalt illusionen. Visserligen försvann den lika snabbt igen, jag kanske kan börja lura mig själv igen. Ibland går jag på mina egna lögner. Inte ofta, jag börjar väl bli luttrad på gamla dar.