Vilsen Liten Robot

jag skrev en dikt
som jag inte vill att någon ska läsa
den innehåller fula ord
och är mörkare än jag önskar
och den börjar precis så här

I ett och ett halvt års tid jobbade jag som skyltmakare. Det var, för att uttrycka det snäll, en rätt bra bit från världens bästa arbetsplats. Dock, bortsett från det som var fel, var det på intet sätt en period jag ångrar. Jag fick lära mig ett hantverk jag inte kunde innan, och jag fick en ny passion.

Ja, det var min allra första erfarenhet av hantverket ifråga, jag antar man kan säga att jag halkade in på det berömda bananskalet.

Och passion är kanske att ta i, jag blir inte lika besatt av skyltar som jag kan bli av film eller TV eller musik eller böcker. Eller kaffe. Eller Natalie Morales i The Middleman. Men det blev defintivt ett nytt intresse och jag uppmärksammar ännu skyltar på ett sätt jag aldrig gjorde förr.

Jag saknar kanske inte min gamla arbetsplats speciellt mycket. Jag saknar däremot väldigt mycket att jobba med skyltar. Det skulla kännas bra att lyckas hitta till en skyltfabrik igen.

En annan orsak att längta efter jobb, bortsett från den mer uppenbara ekonomiska, är att jag har sådan himskans lust att skriva internetklassiska dagboksluktande inlägg. Det är ingen större idé när man (jag) inte kan ta sig (mig) någonstans som inte är gångavstånd, det skulle bara bli dag ut och dag in med

kära dagbok, idag har jag ätit frukost, sökt jobb, tagit en promenad, skrivit och kollat på ett avsnitt eller två av någon tuff TV-serie

och jag misstänker och tror det skulle bli tråkigare i längden att läsa än att leva.

Det ser ut som om jag förlorade en läsare, en följare, på grund av gårdagens bitterhetstirad.

Helt klart värt det. Det är skönt att släppa loss lite ibland.

Med betoning på lite. Jag är för jävla snäll, helt enkelt. Bitches.

Vet ni vad? Det är som en såpa. Medvetet eller ej, här är Dynastin och han är en manipulativ, utmanövrerande, Jackie Collins. Så är det.

Okej, jag är färdig nu. För den här gången.

På ett sätt är det här vad jag försöker, att komma in i killens huvud, försöka komma underfund med hur tusan han är funtad. Om det finns en medvetenhet eller om han är blind. Och döv. Och lam.

Inte stum, dock, även om man kan önska det ibland. Nå, hursom, jag avviker från ämnet. Vars var jag? Jo…

Jag har fler frågor än så, fast då hamnar jag definitivt i ett mindre passivt område än från början planerat.

Jag tror att vad jag undrar mest, är om han är medveten om vilket rövhål han är. Det verkar inte så, jag skulle inte anta det, samtidigt visste han utan tvivel om det en gång i tiden. Jag vet för vi pratade om det då. Vad jag verkligen vill veta är vad som hände sedan.

Äsch. Jag brusar upp mig och går igång och det rör inte ens mig personligen den här gången, men den här killen har en sällsynt förmåga att trippa igång mina nervtrådar.

En aning mindre passivt nu, ja?

Fan vad jag hackar på folk nuförtiden. Håkan Hellström, Magnus Betnér och så den där namnlöse skitstöveln i förr-förr-förr-förra inlägget. Det måste betyda att jag har blivit gammal och bitter.

En av de tre lär jag dessutom, efter ett anteckningsblock i mitt sovrum att döma (orden började rinna efter att datorn stängts ner igår), återkomma till inom en snar framtid. Ledtråd: Det är någon som inte namngivits här.

Resten får ni räkna ut själva, människor.

@adolvsson:

Att påpeka att man inte bryr sig känns väldigt lågstadiet, och visar ändå bara att man bryr sig. Ja, jag tittar på din dagbok, @Magnusbetner

Nej, jag menar förstås inte att man är barnsligt gnällig varje gång man säger att man inte bryr sig, även om jag själv kan tycka det låter så på grund av att Twitters teckenbegränsningar som visserligen främjar kreativiteten emellanåt gör det svårt att låta poängen komma fram ordentligt.

Så jag gör min huvudsakliga poäng i ett blogginlägg där jag kan spä på med många fler tecken än vad som faktiskt hade behövts.

Och vad jag ville säga var, att på Magnus Betnérs hemsida finns en dagbok, och den dagboken presenteras med följande stycke:

Här är min dagbok. Den skriver jag i sporadiskt, när lusten faller på. Den ligger här för att jag tycker det är kul. Vad du tycker, tja, det bryr jag mig väldigt lite om. Välkommen att läsa om du har lust.

Och vad jag känner här, är att jag började skriva dagbok på nätet runt 1998 och den fetstilade meningen (min markering) lät barnsligt gnällig redan på den tiden.

Verkligen, Magnus, jag är ett stort fan och hade väntat mig mer av dig än det här.

Sådär, ja. Nu ska jag gå iväg och lägga ner onödig massa tid på andra saker som inte en jävel bryr sig om när väl båten gått på grund.