Vilsen Liten Robot

Jag minns inte vad jag gjorde med en ganska rejäl bit av min fredag. Sov ut, vaknade sent, låg kvar en stund till, steg upp, gjorde ingenting speciellt hemma men är rätt så säker på att jag tog mig ut en bra stund på eftermiddagen. Kommer bara inte ihåg vart. Eller egentligen ens om. Detta har inte ens någon betydelse.

För på kvällen ropade jag ut min frustration över den oändliga rastlösheten som härjade i min kropp och två herrar som delar en lägenhet cirka fyrtio minuters kollektivresa från mig hörsammade ropen. Bjöd in mig på chili con carne som, vad jag erfar, just då höll på att tillagas. Givetvis accepterade jag.

Vi var fyra män totalt, vi åt den väldigt välsmakande chili con carnen, och vi satte oss sedan i de tre soffor som är placerade i lägenhetens vardagsrum. Där hängde vi (som jag inte gjort med vänner på alldeles för länge, inte på flera år) i några timmar med telefoner, surfplattor, bärbara datorer, vi pratade och vi lyssnade på musik, vi skrattade och vi mådde skitfint, och när det kändes rätt gjorde jag och kvällens övriga gäst gemensam sak därifrån.

Jag minns inte vad jag gjorde med en ganska rejäl bit av min fredag, jag minns bara det viktigaste.

Jag sa nej, upprepade gånger nej, och när LB beställde tre stycken rattlesnake berättade jag för servitrisen att, nej, det är två som gäller. Jag skulle inte ha. Men jag ser inte att LB lätt skakar på huvudet och ändrar tillbaka ordern till tre stycken och när glasen väl kommer in, när ett av dom ställs framför mig på bordet, då går det liksom inte att neka längre. Då är inte jag den som säger nej.

Rattlesnake är en shot. Enligt menyn på restaurang Peppar består den av vodka, tequila, vitlök och minst (minst!) tio olika sorters peppar. Exakt hur stark den här, hur stor effekten blir, beror tydligen på hur länge (hela eller möjligtvis någon av de flytande beståndsdelarna, exakt vad som gällde ska jag låta vara osagt) den varit lagrad. Jag misstänker förvisso att även när rattlsnaken är som mildast är den inte så jävla mild.

Jag har varit på Peppar tre gånger nu och varje gång hört historierna om denna rattlesnake. Jag har hört om uppkastningarna och jag har hört om han som ringde hem till sin fru för att säga farväl. Ändå tror jag på LB när han börjar intala mig att det bara är överdrifter, att det inte är så farligt egentligen, att det är lugnt.

Man kan vara så löjligt naiv ibland.

Jag hade fått rådet att bara låta den rinna ner, nudda så lite som möjligt i munnen, men glaset är aningen för stort och en aning otympligt, och lite råkar rinna över nederläppen, men resten sväljs och till en början är det lugnt. Den första sekunden eller två. Sedan börjar vad jag skulle vilja referera till “helvetet”.

Det är i ärlighetens namn inte ett väldigt långt helvete men likväl ett dylikt. För rattlesnaken är starkt, antagligen det starkaste jag någonsin smakat, och bränner duktigt mycket i såväl hals som på mina läppar. Bränner och brinner, och mina tårar börjar rinna, det är så starkt att jag gråter, och servitrisen som tidigare vägrat oss gräddfil i förebyggande syfte kommer senare in med ett glas mjölk till mig.

Fast innan mjölken har jag varit ute och gått en runda. För innan rattsnaken hade vi ätit, en rejäl, fantastiskt god, köttbit, och jag hade druckit två stora starka öl, och när min kropp började reagera på shotten trodde jag inte för att ögonblick att något av det skulle hållas nere. Jag satt där och svalde, försökte koncentrera mig på att inte kräkas, tittade upp i taket, höll för ansiktet, och fann till slut ingen annan råd än att gå ut och ta lite luft. Och för att kasta upp maten i lokalen hade varit ohyfsat.

Så jag tar en kort promenad, och kroppen lugnar ner sig, och jag återvänder, och det bränner i munnen ett tag till, och det går en stund, kanske tjugo eller trettio eller fyrtio minuter, och sedan känner jag inte längre någonting av vad som nyss hände.

Det tar emot att erkänna, och kan verka osannolikt dumt att medge, men utan att egentligen se fram emot det är jag faktiskt nyfiken på att prova igen. Någon gång. En gång. För att känna hur det känns när jag är förberedd och vet vad som väntar. Stålsätta mig. Framför allt hälla hela helvetet i munnen.

När årets första vinter äntligen slår om till vår, då har jag bott i Stockholm i tre och ett halvt år. I tunnelbanan en vanlig måndagkväll kommer den igen; en vibrerande kärlek till staden som har blivit mitt hem. Det är svårt att förklara, jag vet det bara, platserna med historierna och människorna med känslorna och väggarna som berättar om allt jag är villig att lyssna på.

Tre och ett halvt år. En evighet och ingen tid alls.

Min senaste födelsedag, den trettiotredje i ordningen och en av de trevligare, firades hyfsat oplanerat med vänner på ett av söders sunkigare hak. Passade mig som fan. Fick presenter också, bland annat en lattjo liten pryl som i runda slängar (minnet svajar) hette “den perfekta äggklockan”.

Prylen ifråga, äggklockan, ser ut som ett halvt ägg, platt sida, och har markeringar i sig. Du lägger den i kastrullen tillsammans med de riktiga äggen och i takt med att vattnet kokar ändrar klockan färg, följer markeringarna som berättar precis till vilket format äggen ska ha kokat sig. Från löst till hårt och varianter däremellan. Funkar skitbra.

För två veckor sedan flyttade jag. Mycket slängdes och mycket magasinerades men denna perfekta lilla äggklocka fick naturligtvis följa med till det nya boendet, en låda med blandade saker till hemmet. 

Och när jag nu för första gången i nya köket ska till att koka ett par ägg står den lilla rackarprylen naturligtvis inte att finna. Den borde finnas i just den där lådan, och kanske gör den, kanske har den bara letar sig in bland ett par kablar eller i en mugg eller burk eller annat, men jag orkar inte riva ut allting nu.

Så jag gjorde det enda rätta och stekte mina ägg istället.