En kväll på Peppar
Jag sa nej, upprepade gånger nej, och när LB beställde tre stycken rattlesnake berättade jag för servitrisen att, nej, det är två som gäller. Jag skulle inte ha. Men jag ser inte att LB lätt skakar på huvudet och ändrar tillbaka ordern till tre stycken och när glasen väl kommer in, när ett av dom ställs framför mig på bordet, då går det liksom inte att neka längre. Då är inte jag den som säger nej.
Rattlesnake är en shot. Enligt menyn på restaurang Peppar består den av vodka, tequila, vitlök och minst (minst!) tio olika sorters peppar. Exakt hur stark den här, hur stor effekten blir, beror tydligen på hur länge (hela eller möjligtvis någon av de flytande beståndsdelarna, exakt vad som gällde ska jag låta vara osagt) den varit lagrad. Jag misstänker förvisso att även när rattlsnaken är som mildast är den inte så jävla mild.
Jag har varit på Peppar tre gånger nu och varje gång hört historierna om denna rattlesnake. Jag har hört om uppkastningarna och jag har hört om han som ringde hem till sin fru för att säga farväl. Ändå tror jag på LB när han börjar intala mig att det bara är överdrifter, att det inte är så farligt egentligen, att det är lugnt.
Man kan vara så löjligt naiv ibland.
Jag hade fått rådet att bara låta den rinna ner, nudda så lite som möjligt i munnen, men glaset är aningen för stort och en aning otympligt, och lite råkar rinna över nederläppen, men resten sväljs och till en början är det lugnt. Den första sekunden eller två. Sedan börjar vad jag skulle vilja referera till “helvetet”.
Det är i ärlighetens namn inte ett väldigt långt helvete men likväl ett dylikt. För rattlesnaken är starkt, antagligen det starkaste jag någonsin smakat, och bränner duktigt mycket i såväl hals som på mina läppar. Bränner och brinner, och mina tårar börjar rinna, det är så starkt att jag gråter, och servitrisen som tidigare vägrat oss gräddfil i förebyggande syfte kommer senare in med ett glas mjölk till mig.
Fast innan mjölken har jag varit ute och gått en runda. För innan rattsnaken hade vi ätit, en rejäl, fantastiskt god, köttbit, och jag hade druckit två stora starka öl, och när min kropp började reagera på shotten trodde jag inte för att ögonblick att något av det skulle hållas nere. Jag satt där och svalde, försökte koncentrera mig på att inte kräkas, tittade upp i taket, höll för ansiktet, och fann till slut ingen annan råd än att gå ut och ta lite luft. Och för att kasta upp maten i lokalen hade varit ohyfsat.
Så jag tar en kort promenad, och kroppen lugnar ner sig, och jag återvänder, och det bränner i munnen ett tag till, och det går en stund, kanske tjugo eller trettio eller fyrtio minuter, och sedan känner jag inte längre någonting av vad som nyss hände.
Det tar emot att erkänna, och kan verka osannolikt dumt att medge, men utan att egentligen se fram emot det är jag faktiskt nyfiken på att prova igen. Någon gång. En gång. För att känna hur det känns när jag är förberedd och vet vad som väntar. Stålsätta mig. Framför allt hälla hela helvetet i munnen.
